En vecka går fort när man lever skört. Fyllan går ur kroppen lika säkert som dagen måste gry, och efter en vecka på ön är det återigen dags att lätta ankar och lämna den.
Bakom ögonlappen faller inga tårar, men när vi nu ser tillbaka på ännu ett år av förtryck och ännu en vecka i gutarnas land fylls ändå våra sargade hjärtan av sorg och saknad. Samtidigt blickar vi framåt, mot en ny vecka 32, en ny chans att få upp flaggan i Norderport och en ny möjlighet att krossa det nu 614 år långa förtrycket. Redan nu vässas rakknivarna ombord på skeppet, nya frihetssånger författas och melassen jäser för fullt. Inget kan stoppa oss i år!
